På nått sätt känns det som att jag vill skriva ett blogginlägg. Alla har säkert hört vad som hänt 11 november och vill bara kort skriva att det inte är som det verkar. Har en känsla av att folk tror att vår familj är nått psykfall men det är långt ifrån sanningen. I alla fall, 11 november togs jag och Emma hem från skolan efter att vi hunnit gå halva dagen, väl hemma sa min mamma så såhär: eran pappa är död. Min första tanke var: har han varit med om en bilolycka? Har han fått en hjärtinfarkt? Jag tänkte aldrig: o herregud osv... Och det var för att min pappa jobbade så extremt mycket (och det har han alltid gjort). Sen när hon sa att han tagit livet av sig satt jag bara och stirra på henne, va? Är du säker? tänkte jag först, och jag satt tyst en stund och bara titta ut i tomma intet. Min syrra sprang upp på sitt rum och mamma efter och jag och min styvpappa satt kvar. Jag började till slut gråta och sen sluta jag, och så började jag gråta och slutade och så pågick ett tag. Sen vet jag inte vad som flög i mig, i en vit munkjacka och ett par tajta jeans (precis samma tröja har jag på mig idag, två veckor efter beskedet) drog jag på mig mina vita sneakers och sprang ut. Jag har nog aldrig sprungit så fort som jag gjorde då efter sakajärvivägen, men efter bara några meter kändes det som att jag höll på att falla ihop, jag kunde inte andas (nej jag har inte astma). Att storgråta och tokspringa är ingen bra idé. Och så fortsatte jag till Galgbacken, springa, stanna, skrika och grina, springa, stanna osv. Och när jag kom upp för den branta backen kastade jag mig ner i diket och in mellan eltrådarna i stängalet. Casper tittade med sina bruna ögon på mig när jag kom staplandes fram till honom och så kramade jag hans stora huvud. Jag stod en lång stund och grät mot hans bog och det var som en befrielse att känna hans tjocka päls mellan fingrarna. Och så kom min styvpappa upp för backen och gick fram till grinden. Men jag bara stod kvar med ena ansiktshalvan i Caspers guldbruna päls. Kom nu Erika så går vi hem, du har ju så lite kläder på dig, sa min styvpappa. Men jag stod kvar vid min trygghet. Tillsist hoppade jag upp på min ängel för jag ville bara vara på jordens bästa ställe. Och då utan att jag gjorde något trevade Casper bort mot grinden där min styvpappa stod, det var som om Casper ville säga: det är nog bäst att du går hem. Så jag gled av och kramade och pussade hans stora huvud en sista gång innan jag smet ut. När vi gick därifrån sneglade jag över axeln och såg hur min lilla gubbe stod och tittade på mig. 

 

I såna här lägen är Casper det bästa jag har (i och för sig är han det alltid) men just när man är ledsen så finns han alltid där och det är en sån lättnad att kunna borra ner ansiktet i hans mjuka päls. Utan honom så skulle jag nog inte vara den starka personen jag är idag.

 

Det jag i alla fall vill avsluta inlägget med är att min pappa var inte sån som skulle göra något sånt här, trodde jag i alla fall...