Nyårslöften... Ja... Det vanliga man tar är väl att sluta med godis och börja träna? Det "var" mitt, andra dan bröt jag det... Toppen Erica! Nånå har kommit på ett sent nyårslöfte - bättre självförtroende. Efter alla jobbiga år (inom familjen) har jag lärt mig att glömma bort smärtan, i alla fall när jag är runt människor, lustigt nog så vill jag hellre vara med hästen än med mina vänner och jag vet inte varför. Precis innan jag ska vara med någon på fritiden så får jag ångest, jag vill liksom smita från att umgås med andra människor än min familj. I alla fall, tack vare en väldigt jobbig barndom har jag fått ett hemskt dåligt självförtroende, jag har svårt att fråga om enkla grejer, undviker människor mm. Jag får liksom ångest/panik när jag hamnar i jobbiga situationer... Jag är ju ändå en väldigt pratsam person och eftersom att vi får turister/gäster under vintern så har jag märkt att ångesten ger med sig, har i alla fall en av världens bästa mammor och styvpappor så har alltid nån att prata med. Jag är även en sån som analyserar saker som intresserar mig ex. När jag möter nya människor... Lägger märke till helt onödiga saker som sen leder till kort info om dem.
Jag blir i alla fall ganska osäker (och psykiskt stressad inte fysisk som man märker utan psykisk stress som påverkar kroppen negativt) i okända miljöer, stressiga miljöer osv. Har studerat Casper mycket och skulle verkligen vela vara lika självsäker som han är. Tillbaka till nyårslöftet... Ska börja påminna mig själv om att jag är stark och kan klara av saker. Jag smiter som sagt hellre undan för det är enklare och då slipper jag bli psykiskt instabil och det är det som är så jobbigt med skolan, för där kan du varken rymma fysiskt eller psykiskt om man vill ha bra betyg, jag lär mig bäst när jag får lyssna och memorera i huvudet och det är så svårt när jag har massa andra saker snurrar i huvudet.

Vill att detta år ska bli annorlunda, känns bra att det bara är en termin kvar av grundskolan så att jag förhoppningsvis får komma bort från Gällivare till hösten. Ska börja utsätta mig för mer jobbiga situationer, men det är så svårt när man konstant blir dömd och folk försöker fråga frågor runt omkring vad som hänt för att få fram nytt skvaller. Det är som att folk blåser ner mitt lilla vindskydd jag hunnit bygga upp. Tänker inte låta det här kommande halvåret sänka mig så att chanserna att jag kommer in på mitt drömgymnasium sumpas.

Och till alla nyfikna jävlar, nej, min pappa är inte död, han är borta, han var aldrig där under dem senaste tio åren även fast jag bodde hos honom i flera år. 

Wow det var ett tag sen man var inne här. Har liksom inte haft tid med bloggen (har inte ens nu tid egentligen). Det är liksom det att man kommer hem efter en lång skoldag vid fyra och då äter man nått mellanmål, vilar en stund och så kommer andra saker i mellan (typ att fara till Casper), nått som är bra i alla fall är att vi satt Caspers vilodagar på tisdag, onsdag och torsdag så dom dagarna får man i alla fall tid för annat.
Idag har det ändå varit en ganska bra dag, har äntligen fått börja måla på min insperations bild, har börjat fatta NO:n och har fått prata med människor som gör mig glad men som jag inte pratat med på ett tag men... Så fort jag kom hem efter att varit och handlat mat så sjönk jag ner i köksstolen och bara blev ledsen. Jag började tänka på min bortgångna farfar Inge. Det är drygt ett och ett halv år sen han dog men jag kan fortfarande inte fatta att han är borta. Min farfar var inte som alla andra (det är nog därför jag saknar honom så extremt mycket), han var min extrapappa. Farfar brydde sig inte om att jag flyttat till mamma utan han ville ändå ha med mig och Emma till Nordsjö, redan när jag var liten var han mycket speciell för mig. Jag är ingen sån där som grina över allt men idag orkade jag bara inte vara stark, jag bara började "tok-grina". Det gjorde så ont och jag visste ens varför. Jag drömmer om min farfar och så fort jag ser honom börjar jag bara gråta, det skulle inte förvåna mig om jag även gråter i verkligheten medan jag sover. Jag tror att allt som händer har en mening men jag finner ingen mening med att farfar skulle dö. Jag funder om det är så att man måste missta något för att få något (vi fick nämligen Casper lite mindre än ett halvår efter att farfar dött). Jag kommer fortfarande ihåg när jag såg honom sista gången på sjukhuset och han sa att allt kommer att bli bra med sin trötta och sjuka röst. Farfar fick nämligen cancer i levern och beskedet kom i oktober och i början av januari avled han. Han hann precis vara med om årskiftingen mellan 2011/2012 men bara någon dag senare dog han. Sommaren 2011 for jag, Emma, Seija och farfar till Nordsjö och då var farfar hur pigg och frisk som helst, nästa gång jag såg honom var när han körde mig hem från skolan (han körde lite då och då taxi i pappas företag) det var sista gången jag såg honom innan han låg på sjukhuset. Jag vet att farfar har det bra i himlen med farmor men jag saknar honom så mycket. Det var så jobbigt att åka på hans begravning, efteråt åt vi och då fick jag syn på farfars bror som jag inte har något minne av. Jag kommer ihåg att jag blev så glad och jag rusade mot honom (för jag trodde typ att han var farfar, dom var så lika varandra) men när jag bara var någon meter ifrån honom tvärstannade jag med gråt i halsen för jag upptäckte ju att han inte var farfar.
Idag när jag tänker på min farfar så känns det inte som att han är borta, i mitt huvud så lever han fortfarande. Jag försöker fortfarande intala mig själv att han är död, borta, avliden men det går inte in. Farfar kan ju inte dö! I mitt huvud ler han sådär glatt och säger att jag är vacker precis som jag är (han brukade säga så).

Jag har så många knäppa och härliga minnen med min farfar som exempel när han försökte göra oboy åt mig och Emma av kakao. Han var verkligen världs bäst och jag saknar honom så! Jag kommer ihåg en sak som han alltid skråckade (jag kan till och med fortfarande höra det i huvudet) "Flickor små, ut i skogen ska gå", jag fattar inte vad han menar med det men det var så typiskt honom att säga något sådant. Om jag fick välja en sak i hela världen så skulle det nog vara att ta tillbaka farfar. Jag saknar min farmor jätte mycket som dog 25 december 2003 (tror jag) men jag har inte lika många minnen med henne och jag har börjat minnas henne dåligt. Jag vet inte varför jag förtränger saker som jag inte vill komma ihåg men mitt i allt dök det bara upp en massa lustiga saker som jag trodde jag glömt när jag satt i köket och grät, som den där konservöppnaren, den röda baljan i bastun i rörbäck, dom stickiga filtarna som farmor och farfar alltid satte på sofforna i rörbäck innan vi lämnade stugan... Det hade verkligen varit kul att fara och titta på stugan och få återuppleva döda minnen... Nåväl det är dags att gå ner och titta på Idol

Har letat igenom mitt stökiga rum efter en speciell spargris som försvunnit, så eftersom att jag inte hittat den då tog jag och gjorde en egen som det står "Till min Borzoi" ^^ och nu ligger det pengar i den. Har en känsla av att det kommer att bli svårt att inte slösa upp pengarna då jag impulshandlar och sen ångrar det. Får be mamma att gömma undan burken så att jag inte går och småtar pengar lite då och då...

Har köpt en ny mascara också som heter Max Factor False Lash Effect och nått mer stod det på den. Rekommenderar den verkligen! Ögonfransarna blir gigantiska och extremt svarta, ingen eyeliner behövs precis! Älskar den här mascaran och kommer inte köpa någon annan sorts mascara än den här! :D